(Ni som vill se något roligt, jag avråder er från att läsa!)

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, jag känner mig bara så patetisk! Jag gråter, mår dåligt över något jag har ställt till. Men jag kan fortfarande inte ångra något jag gjort eftersom jag aldrig gjort det med flit. Allt bara flöt på tills jag började gå hos läkaren för fem år sedan. Visst kunde jag tycka att allt var bättre, men nu står jag här igen.. på samma ruta ett. Och har bara gått fram och tillbaka till ingenting. Vill bara gå igenom operationen och sen var det klart! Men så kommer det aldrig bli, kommer säkert bli ännu sämre och dö i sjukdomen som dom så fint kallar det för. Vill bara ta tag i mig själv och försöka övertala mig själv att jag är värd bättre, jag ska gå igenom det här.. och jag ska starta direkt. Men jag ser ingen vilja, jag känner inget hopp. Kan lika gärna lägga mig i min säng och ruttna bort, för det är exakt vad jag gör fast ännu värre. Det tar så psykiskt på mig att veta allt om mitt yttre.. att se alla fina vänner man har medans man själv ser ut som ett pack! Jag vet inte om jag riktigt orkar med mig själv och mitt kassa självförtroende. Vill ju bara må bra, vara frisk och hälsosam, leva livet fullt ut och vägra skämmas.. våga visa vem jag är och stå fullt ut med vem Ellinor Bogstedt är. Men känns så onödigt när man vet att läkarna inte gör det minsta för att få en att må bättre, ni ger mig en massa skit tabletter som får en att tro att man blir bättre, att man är på bättringsväg.. hmm, hur länge funkade det på mig?! Kanske en vecka, jag tänker såfan heller hämta ut den där medicinen något mer.

Om fem år vet jag vart jag står om ingenting händer här och nu! Jag ligger där i sängen troligtvis ännu sämre, både psyket och det fysiska. Men ändå känna samma sak som idag, kommer inte märka någon skillnad förns jag tar mig igenom operationen, som jag så gärna vill göra. Kommer nog inte heller kunna bli firsör med dom problemen jag har, som bara kommer bli sämre om jag arbetar ståendes hela dagar.. blir heller inga vänner kvar tillslut. Vem fan kommer vilja ha mig när jag liger där helt ensam och aggresiv. Tar ut all agression på mina nära och kära bara för att jag mår dåligt, bara för att jag vill känna mig bättre. Fast en sådan äcklig person är nog det sista jag vill vara... Men hur kommer det annars bli, om inte så? Säg det ni som har ett bra svar! Jag vet att jag är jobbig nu men orkar inte, vill bara få ett stopp på all skit just nu, och ta ett sista andetag. Jag vet att jagh kommer må bättre senare men just nu orkar jag inte. Känner så stor press över mig själv, och har dessutom ångest över att jag ska till sjukan imorgon. Vill inte ><, men det är något jag måste, åh fyfan. Vill inte att någon frågar vad det är om, ni som vet.. ni vet och får gärna kommentera. men snälla avsljöa ingenting. Ska sova nu. Bye my babes /ella<3